Det blev långt, men oj så innehållsrikt
Tjena gänget!
Mycket har hänt sedan senast så ska försöka summera upp allt i ett inte allt för långt inlägg. Innan jag reste lovade jag en av mina kära kusiner att jag skulle skriva kort och ofta med mycket bilder. Jag inser att jag inte håller mitt löfte; jag skriver långt och sällan och har inga bilder. Men jag ska bättra mig Tinnie, jag lovar!
Hur som helst. Efter att ha bott på hostel ett tag så kände jag i fredags att det fick vara nog. Jag hade helt enkelt tröttnat på dygnet-runt-salsan och att dela rum med andra. Jag var trött på att behöva köa till duschen och att ha alla saker inlåsta i en kista. Jag kände att jag ville kunna sprida ut mig, och jag kände att jag behövde få lite privatliv. Därav att jag flyttade hem till min kompis Nicolas och hans mamma i deras (med våra mått mätt) lilla trea. Men oj så värt det var! Nicolas underbara mamma har lagat frukost och middag, hon har kramat på mig och hon har frågat om allt är bra. Och hon har sagt att jag alltid är välkommen hem till dem.
Att sno Nicolas säng och låta honom sova på golvet kändes dock inte som ett speciellt hållbart alternativ heller så i söndags kände jag att jag behövde intensifiera mitt lägenhetssökande. Har blivit medlem på en del internetsidor där man letar tommastes men jag har varit ganska kräsen i mitt urval. Har varit på en del visningar men inget har känts bra, lägenheterna har antingen varit allmänt fula och ångestladdade eller så har de legat i områden där man inte bör gå själv efter klockan åtta. Bokade in en hel drös med visningar i måndagskväll och den första jag tittade på kändes helt super så jag tog den. Så, bara för att vara trött på att inte ha ett privatliv och att behöva dela dusch med andra har jag nu flyttat in i ett kollektiv med fyra andra sovrum. Men, som sagt, känslan när jag kom hit kändes bra och det fick räcka. Det är så jag fattar de flesta av mina beslut här i livet nämligen, på känsla. (Anledningen till att jag nu inte berättar något om de andra som bor här är för att de inte har flyttat in än, de kommer till helgen).
Så, qué mas? (Yes, jag briljerar med spanskan) Förutom att jag fortfarande är ganska vilsen med all spanska på jobbet så har jag här träffat en tjej som jag pluggade spanska med i Buenos Aires för fem år sedan. Tack vare Facebook såg jag (eller egentligen min vän Sanne) att hon hade flyttat hit så jag kontaktade henne. Och nu har vi börjat hänga! Hanna, 24 år från London, är helt fantastisk. Förra helgen följde jag med henne och hennes Colombianska roommate Lorena och deras vänner till en så kallad finca, typ ett sommarhus. Och här vill jag nu berätta ett tydligt exempel på en mindre kulturkrock. Lorena säger till Hannah att jag ska komma hem till dem kl 12 på lördag fm, då går bilen. Hannah, som varit här i snart ett halvår och börjat lära sig hur det fungerar, säger till mig att jag ska komma kl 14, för då går kanske bilen. Klockan sju, fem timmar senare är vi på väg! Men inte med bilen för den gick sönder så vi tog bussen. Men det var värt väntan! Vi anlände jag vet inte hur många timmar senare till en by med ett helt annat klimat än vad det är i Bogotá (snitttemperaturen här är väl kanske 17 och det regnar varje dag). I Melgar, dit vi åkte, var det varmt och helt fantastiskt. Vi hade hemmafest och dagen efter spenderades vid poolen, ljuvlisch,
Annars så har min kära far fyllt år och detta (plus att jag varit sjuk och haft feber) gjorde att jag hade en anledning till att unna mig ett restaurangbesök förra veckan. Tar mig till ett område med massor av restauranger, butiker och klubbar, redo för en kväll i mitt eget sällskap. Hittar en italiensk pizzarestaurang som ser riktigt trevlig ut och slår mig ned. Inser att det är hockey på tv och det är inte vilket lag som helst som spelar utan det är faktiskt Sverige som spelar. Final och allt, vad har jag missat? En stund senare visar det säg att det är OS-finalen som visas en vecka för sent, och att jag har valt att vilja äta pizza på en pizzarestaurang som tyvärr inte serverar pizza just den kvällen. Underbart. Men jag hade en trevlig kväll och det är ju faktiskt det som spelar roll.
Nicolas är musiker så jag har hunnit med att gå på två spelningar han har haft. En av dem var i lördags och efter det åkte jag, tillsammans med Nicolas och fem av hans kompisar, till en finca (ett sådant där sommarhus igen). Denna gång inte lika långt från Bogotá och alltså inte lika varmt. Men oj så mysigt vi hade. Vi satt vakna framför en öppen spis och drack öl och lyssnade på musik fram till morgonkvisten och det var längesedan jag skrattade så mycket som jag gjorde då. Nicolas ena kompis är något (något faktiskt) av det mest underhållande jag har träffat i hela mitt liv. Jag skrattade så mycket så jag nästan grät, HELA natten. Snacka om energiboost.
Annars har jag varit på sightseeingtur på cykel. Förutom att jag fick se en hel del "vanligt" (typ torg och kyrkor och sådant) fick jag uppleva Bogotás Red Light District. Det var en så otrevlig upplevelse så det behöver ett inlägg i sig så tänker inte skriva så mycket mer än att det var en helt sjuk misär. Kvinnor/flickor i alla åldrar som visade fram PÅ TOK för mycket av sig själva gata upp och gata ned. Nätklänningar utan något under, överdelar men inga underdelar, hemlösa utan byxor och folk som stirrade ögonen ur sig. Det fanans absolut inget "jag har en fin kropp och den vill jag visa upp" utan enbart "jag har inget bättre att göra med mitt liv så jag kan lika gärna gå halvnaken och ta lite knark på det". Fruktansvärt.
Så, med de slutorden väljer jag nu att tacka för mig. Hoppas ni alla mår fantastiskt så kommer en betydligt kortare och mer bildrik uppdatering väldigt snart igen.
Tack och god natt!
Mycket har hänt sedan senast så ska försöka summera upp allt i ett inte allt för långt inlägg. Innan jag reste lovade jag en av mina kära kusiner att jag skulle skriva kort och ofta med mycket bilder. Jag inser att jag inte håller mitt löfte; jag skriver långt och sällan och har inga bilder. Men jag ska bättra mig Tinnie, jag lovar!
Hur som helst. Efter att ha bott på hostel ett tag så kände jag i fredags att det fick vara nog. Jag hade helt enkelt tröttnat på dygnet-runt-salsan och att dela rum med andra. Jag var trött på att behöva köa till duschen och att ha alla saker inlåsta i en kista. Jag kände att jag ville kunna sprida ut mig, och jag kände att jag behövde få lite privatliv. Därav att jag flyttade hem till min kompis Nicolas och hans mamma i deras (med våra mått mätt) lilla trea. Men oj så värt det var! Nicolas underbara mamma har lagat frukost och middag, hon har kramat på mig och hon har frågat om allt är bra. Och hon har sagt att jag alltid är välkommen hem till dem.
Att sno Nicolas säng och låta honom sova på golvet kändes dock inte som ett speciellt hållbart alternativ heller så i söndags kände jag att jag behövde intensifiera mitt lägenhetssökande. Har blivit medlem på en del internetsidor där man letar tommastes men jag har varit ganska kräsen i mitt urval. Har varit på en del visningar men inget har känts bra, lägenheterna har antingen varit allmänt fula och ångestladdade eller så har de legat i områden där man inte bör gå själv efter klockan åtta. Bokade in en hel drös med visningar i måndagskväll och den första jag tittade på kändes helt super så jag tog den. Så, bara för att vara trött på att inte ha ett privatliv och att behöva dela dusch med andra har jag nu flyttat in i ett kollektiv med fyra andra sovrum. Men, som sagt, känslan när jag kom hit kändes bra och det fick räcka. Det är så jag fattar de flesta av mina beslut här i livet nämligen, på känsla. (Anledningen till att jag nu inte berättar något om de andra som bor här är för att de inte har flyttat in än, de kommer till helgen).
Så, qué mas? (Yes, jag briljerar med spanskan) Förutom att jag fortfarande är ganska vilsen med all spanska på jobbet så har jag här träffat en tjej som jag pluggade spanska med i Buenos Aires för fem år sedan. Tack vare Facebook såg jag (eller egentligen min vän Sanne) att hon hade flyttat hit så jag kontaktade henne. Och nu har vi börjat hänga! Hanna, 24 år från London, är helt fantastisk. Förra helgen följde jag med henne och hennes Colombianska roommate Lorena och deras vänner till en så kallad finca, typ ett sommarhus. Och här vill jag nu berätta ett tydligt exempel på en mindre kulturkrock. Lorena säger till Hannah att jag ska komma hem till dem kl 12 på lördag fm, då går bilen. Hannah, som varit här i snart ett halvår och börjat lära sig hur det fungerar, säger till mig att jag ska komma kl 14, för då går kanske bilen. Klockan sju, fem timmar senare är vi på väg! Men inte med bilen för den gick sönder så vi tog bussen. Men det var värt väntan! Vi anlände jag vet inte hur många timmar senare till en by med ett helt annat klimat än vad det är i Bogotá (snitttemperaturen här är väl kanske 17 och det regnar varje dag). I Melgar, dit vi åkte, var det varmt och helt fantastiskt. Vi hade hemmafest och dagen efter spenderades vid poolen, ljuvlisch,
Annars så har min kära far fyllt år och detta (plus att jag varit sjuk och haft feber) gjorde att jag hade en anledning till att unna mig ett restaurangbesök förra veckan. Tar mig till ett område med massor av restauranger, butiker och klubbar, redo för en kväll i mitt eget sällskap. Hittar en italiensk pizzarestaurang som ser riktigt trevlig ut och slår mig ned. Inser att det är hockey på tv och det är inte vilket lag som helst som spelar utan det är faktiskt Sverige som spelar. Final och allt, vad har jag missat? En stund senare visar det säg att det är OS-finalen som visas en vecka för sent, och att jag har valt att vilja äta pizza på en pizzarestaurang som tyvärr inte serverar pizza just den kvällen. Underbart. Men jag hade en trevlig kväll och det är ju faktiskt det som spelar roll.
Nicolas är musiker så jag har hunnit med att gå på två spelningar han har haft. En av dem var i lördags och efter det åkte jag, tillsammans med Nicolas och fem av hans kompisar, till en finca (ett sådant där sommarhus igen). Denna gång inte lika långt från Bogotá och alltså inte lika varmt. Men oj så mysigt vi hade. Vi satt vakna framför en öppen spis och drack öl och lyssnade på musik fram till morgonkvisten och det var längesedan jag skrattade så mycket som jag gjorde då. Nicolas ena kompis är något (något faktiskt) av det mest underhållande jag har träffat i hela mitt liv. Jag skrattade så mycket så jag nästan grät, HELA natten. Snacka om energiboost.
Annars har jag varit på sightseeingtur på cykel. Förutom att jag fick se en hel del "vanligt" (typ torg och kyrkor och sådant) fick jag uppleva Bogotás Red Light District. Det var en så otrevlig upplevelse så det behöver ett inlägg i sig så tänker inte skriva så mycket mer än att det var en helt sjuk misär. Kvinnor/flickor i alla åldrar som visade fram PÅ TOK för mycket av sig själva gata upp och gata ned. Nätklänningar utan något under, överdelar men inga underdelar, hemlösa utan byxor och folk som stirrade ögonen ur sig. Det fanans absolut inget "jag har en fin kropp och den vill jag visa upp" utan enbart "jag har inget bättre att göra med mitt liv så jag kan lika gärna gå halvnaken och ta lite knark på det". Fruktansvärt.
Så, med de slutorden väljer jag nu att tacka för mig. Hoppas ni alla mår fantastiskt så kommer en betydligt kortare och mer bildrik uppdatering väldigt snart igen.
Tack och god natt!
