En j#vligt packad sill
The blogg is back! Yes det är den men denna gång inte från ett vilset praktiksökande medfölje i Houston utan från en ännu mera vilsen praktiserande i Colombia. För oj så vilsen man kan vara. I alla fall på insidan, utifrån sett har jag koll och spelar cool. Sen att jag förstår en sisådär 30 procent av vad alla pratar om på jobbet och att jag är livrädd för att bli rånad varje gång jag går på gatan, det är en annan historia.
Men från början. Jag ankom trött och sliten efter en 15 timmars flygresa till mångmiljonstaden Bogota, huvudstaden i Colombia, i lördags. Blev hämtad på flygplatsen av en gammal kompis, tog en sväng inom mitt hostel för en snabb uppfräschning och sedan party party all night long. Tänkte att det var lika bra att skita i jetlaggen och tröttheten från att endast ha sovit några få timmar natten innan och bara gå all in. Så det gjorde jag, något som resulterade i en otroligt o(in?)produktiv söndag. Somnade sedan vid halv åtta och vaknade pigg som en lärka kl 05.30 i måndags. Det ni, det är inte många gånger i mitt liv det har hänt. Sen började jag praktiken. Lite kort är jag här på en fem månaders lång praktik för en svensk biståndsorganisation vid namn Forum Syd. Mina arbetsuppgifter (iaf de närmsta veckorna) handlar om att hitta organisationer/företag som vill donera pengar till de projekt vi driver. Antar att det örettständigt problem för alla organisationer, detta konstanta behov av pengar från andra. Det låter kanske inte så spännande men det kan jag hälsa en att det är! Jag har från minut ett blivit lika inkluderad i arbetet som någon som arbetat där länge, jag får gå på möten och vara med och bestämma. Mitt enda problem är att jag på dessa möten inte har någon som helst aning om vad som sägs då allt är på spanska. Ingen grej, jag spelar cool. Ungefär likas cool som när jag åker kommunalt här i stan.
Ok, jag började idag garva högt för mig själv när jag insåg hur det måste kännas för de stackars sillbitarna i burkarna vi köper. Det känns nog som när man åker buss i Bogota. Det är helt sjukt! Rush hour, när 8 miljoner människor tar sig till och från jobbet på en och samma gång, är som en kamp mellan liv och död. Har du som mål att komma med bussen så finns det bara en sak att göra: fightas. Ställ in sinnet på "jag ska fan komma på den här bussen vare sig det finns plats eller inte" och börja armbåga. Och, återigen, spela cool. Hur cool det nu går att varandra duon ser att du är en av sillarna i burken...
Nu ska jag ut och äta middag med en kompis (har två kompisar som bor här). Återkommer med bilder och mera berättelser om livet här någon annan dag. 
Så länge bjuder jag på en bild på den lokala ölen tagen på hostelet jag bor på. Ciao!
Och skriver från min iPad så har ingen aning om hur det kommer bli.
Och just det ja, Kristian och jag åkte hem från Houston via en fantastisk weekend i New York i mitten av december. För er som inte fått med er det. För att skapa en röd tråd i blogginläggen. Haj!
